5CIVILRÃTTSLIGA UTGÃNGSPUNKTER172.1Inledning172.2Avtalsbildning vid försträckning182.3Elektroniska underskrifter rättsverkan och bevisverkan202.4Rättsverkan av underskriftsförfalskning och obehörig användning 212.5SammanfattningPROCESSRÃTTSLIGA UTGÃNGSPUNKTER23253.1Inledning3.2Den processrättsliga karaktären av borgenärens faktapÃ¥stÃ¥enden 253.3Den processrättsliga karaktären av gäldenärens sakinvändningar 293.4UtgÃ¥ngspunker för bevisbördans placering313.5Bevislättnader353.5.1Bevispresumtion25353.5.23.64Sänkt beviskrav37Sammanfattning38BEVISBÃRDANS PLACERING VID INVÃNDNING OMUNDERSKRIFTSFÃRFALSKNING4.1Inledning4.2Allmänna utgÃ¥ngspunkter för fordringsbevisets presumtionsverkan404.3Namnunderskrift pÃ¥ kvitto4.4Namnunderskrift pÃ¥ inköpsnotor45NJA 2008 s. 890KommentarNamnunderskrift pÃ¥ ansökan om ägarbyte4.8.14.8.24.9RH 2003:43RH 2013:16RH 2015:45KommentarNamnunderskrift pÃ¥ delgivningskvitto4.7.14.7.24.8RH 1992:72RH 1996:73KommentarNamnunderskrift pÃ¥ skuldebrev4.6.14.6.24.6.34.6.44.7NJA 1992 s. 263KommentarNamnunderskrift pÃ¥ borgensförbindelse4.5.14.5.24.5.34.64141434.4.14.4.24.540J och kvittot NJA 1976 s. 667Kommentar4.3.14.3.2NJA 2009 s. 244KommentarNamnunderskrift pÃ¥ äktenskapsförord4.9.14.9.2RH 2009:49Kommentar4.10 Namnunderskrift pÃ¥ skriftliga kontrakt5404547494951515454555658606061626264656566674.10.1 RH 2014:274.10.2 Kommentar67694.11 Sammanfattning71BEVISBÃRDANS PLACERING VID INVÃNDNING OM OBEHÃRIGANVÃNDNING AV ELEKTRONISK UNDERSKRIFT755.1Inledning7565.2Parternas yrkanden och grunder755.3Tingsrättens bedömning775.4Hovrättens bedömning775.5Högsta domstolens bedömning805.6Kommentar82SAMMANFATTANDE SLUTSATSER88KÃLL- OCH LITTERATURFÃRTECKNING92RÃTTSF

brevet ochutdrag från företagets kunddatabas. 188Tingsrätten biföll käromålet. Tingsrätten bedömde att svaranden hadebevisbördan för påståendet att låneansökan var förfalskad, men attbeviskravet skulle ställas relativt lågt. Tingsrätten anförde att svarandenspåstående om förfalskning inte fått stöd av annan utredning att hon kundeanses ha fullgjort ens ett lågt ställt beviskrav. Det ansågs därmed visat attdet var svaranden som undertecknat låneansökan och att hon därför varbunden av densamma.189Hovrätten fastställde tingsrättens domslut. Hovrätten uttalade atthuvudregeln vid invändning om underskriftsförfalskning är att det åliggerborgenären att visa att handlingen är äkta och att denne ska göra sittpåstående övervägande sannolikt. Hovrätten bedömde att käranden hadeuppfyllt beviskravet. I den bedömningen fäste hovrätten framför allt vikt viddet som klarlagts angående svarandens kontakter med käranden. 1904.6.3 RH 2015:45I rättsfallet RH 2015:45 prövades frågan om bevisbördans placering i ettfordringsmål i vilket gäldenären invände att namnteckningen på ett åberopatskuldebrev191 var förfalskad.Käranden yrkade att tingsrätten skulle förpliktiga svaranden att till honombetala visst kapitalbelopp jämte ränta. Som grund för talan åberopadekäranden att svaranden lånat pengar av honom vid två tillfällen, att pengarnaöverlämnats till svaranden i kontanter och att svaranden undertecknat ettskuldebrev avseende de båda lånen. Svaranden bestred käromålet. Somgrund för bestridandet anförde svaranden att han inte lånat några pengar av188RH 2013:16 (referatet av tingsrättens dom).RH 2013:16 (referatet av tingsrättens dom).190RH 2013:16 (referatet av hovrättens dom).191Det framgår inte av rättsfallet vilket typ av skuldebrev det rörde sig om.18956käranden och att hans namnteckning på det åberopade skuldebrevet varförfalskad.192Tingsrätten biföll

¶retagets kunddatabas. 188Tingsrätten biföll käromÃ¥let. Tingsrätten bedömde att svaranden hadebevisbördan för pÃ¥stÃ¥endet att lÃ¥neansökan var förfalskad, men attbeviskravet skulle ställas relativt lÃ¥gt. Tingsrätten anförde att svarandenspÃ¥stÃ¥ende om förfalskning inte fÃ¥tt stöd av annan utredning att hon kundeanses ha fullgjort ens ett lÃ¥gt ställt beviskrav. Det ansÃ¥gs därmed visat attdet var svaranden som undertecknat lÃ¥neansökan och att hon därför varbunden av densamma.189Hovrätten fastställde tingsrättens domslut. Hovrätten uttalade atthuvudregeln vid invändning om underskriftsförfalskning är att det Ã¥liggerborgenären att visa att handlingen är äkta och att denne ska göra sittpÃ¥stÃ¥ende övervägande sannolikt. Hovrätten bedömde att käranden hadeuppfyllt beviskravet. I den bedömningen fäste hovrätten framför allt vikt viddet som klarlagts angÃ¥ende svarandens kontakter med käranden. 1904.6.3 RH 2015:45I rättsfallet RH 2015:45 prövades frÃ¥gan om bevisbördans placering i ettfordringsmÃ¥l i vilket gäldenären invände att namnteckningen pÃ¥ ett Ã¥beropatskuldebrev191 var förfalskad.Käranden yrkade att tingsrätten skulle förpliktiga svaranden att till honombetala visst kapitalbelopp jämte ränta. Som grund för talan Ã¥beropadekäranden att svaranden lÃ¥nat pengar av honom vid tvÃ¥ tillfällen, att pengarnaöverlämnats till svaranden i kontanter och att svaranden undertecknat ettskuldebrev avseende de bÃ¥da lÃ¥nen. Svaranden bestred käromÃ¥let. Somgrund för bestridandet anförde svaranden att han inte lÃ¥nat nÃ¥gra pengar av188RH 2013:16 (referatet av tingsrättens dom).RH 2013:16 (referatet av tingsrättens dom).190RH 2013:16 (referatet av hovrättens dom).191Det framgÃ¥r inte av rättsfallet vilket typ av skuldebrev det rörde sig om.18956käranden och att hans namnteckning pÃ¥ det Ã¥beropade skuldebrevet varförfalskad.192Tingsrätten biföll käromÃ¥let. Tingsrätten

Hovrätten uttalade därefter att fordringsbeviset, och frÃ¥gan omgäldenären hade undertecknat det, i processrättslig mening inte är nÃ¥gonomständighet som är av omedelbar betydelse för utgÃ¥ngen i mÃ¥let.Hovrätten konstaterade därför att fordringsbeviset, och undertecknandet avdet, tjänade som bevisfaktum i förhÃ¥llande till pÃ¥stÃ¥endet omförsträckning.194Hovrätten bedömde att ett oförfalskat fordringsbevis är en omständighetsom med sÃ¥dan styrka talar för att det ocksÃ¥ finns en försträckning att detbör fÃ¥ en bevisbördeomkastande verkan i förhÃ¥llande till pÃ¥stÃ¥endet omförsträckning. PÃ¥ sÃ¥ sätt uppmuntras förekomsten av skriftligafordringsbevis. Hovrätten uttalade att borgenären bör ges en bevislättnad ide fall gäldenären invänder att namnteckningen är förfalskad, och att detlämpligen kunde ske genom en särskild presumtionsregel. Hovrättenbedömde vidare att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667 tillämpat192RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).194RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).19357en särskild presumtionsregel, och konstaterade att beviskravet förnamnteckningens äkthet i det fallet satts till övervägande sannolikt.195Hovrätten ansÃ¥g att borgenären gjort det övervägande sannolikt attgäldenären undertecknat skuldebrevet. Hovrätten bedömde i likhet medtingsrätten att svaranden inte bevisat att försträckning inte skett. 1964.6.4 KommentarHovrätterna har i rättsfallen RH 2013:16 och RH 2015:45 uttalat att enborgenär, i en situation dÃ¥ den pÃ¥stÃ¥dda gäldenären invänder att hans ellerhennes namnteckning pÃ¥ ett skuldebrev är förfalskad, har bevisbördan förden omständigheten att namnteckningen är äkta. Borgenären ska göra detövervägande sannolikt att det är gäldenären som skrivit under skuldebrevet.En sÃ¥dan formulering av bevisbördan ligger i linje med vad som tidigareuttalats av HÃ

viset, och frågan omgäldenären hade undertecknat det, i processrättslig mening inte är någonomständighet som är av omedelbar betydelse för utgången i målet.Hovrätten konstaterade därför att fordringsbeviset, och undertecknandet avdet, tjänade som bevisfaktum i förhållande till påståendet omförsträckning.194Hovrätten bedömde att ett oförfalskat fordringsbevis är en omständighetsom med sådan styrka talar för att det också finns en försträckning att detbör få en bevisbördeomkastande verkan i förhållande till påståendet omförsträckning. På så sätt uppmuntras förekomsten av skriftligafordringsbevis. Hovrätten uttalade att borgenären bör ges en bevislättnad ide fall gäldenären invänder att namnteckningen är förfalskad, och att detlämpligen kunde ske genom en särskild presumtionsregel. Hovrättenbedömde vidare att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667 tillämpat192RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).194RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).19357en särskild presumtionsregel, och konstaterade att beviskravet förnamnteckningens äkthet i det fallet satts till övervägande sannolikt.195Hovrätten ansåg att borgenären gjort det övervägande sannolikt attgäldenären undertecknat skuldebrevet. Hovrätten bedömde i likhet medtingsrätten att svaranden inte bevisat att försträckning inte skett. 1964.6.4 KommentarHovrätterna har i rättsfallen RH 2013:16 och RH 2015:45 uttalat att enborgenär, i en situation då den påstådda gäldenären invänder att hans ellerhennes namnteckning på ett skuldebrev är förfalskad, har bevisbördan förden omständigheten att namnteckningen är äkta. Borgenären ska göra detövervägande sannolikt att det är gäldenären som skrivit under skuldebrevet.En sådan formulering av bevisbördan ligger i linje med vad som tidigareuttalats av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 66

nat det, i processrättslig mening inte är någonomständighet som är av omedelbar betydelse för utgången i målet.Hovrätten konstaterade därför att fordringsbeviset, och undertecknandet avdet, tjänade som bevisfaktum i förhållande till påståendet omförsträckning.194Hovrätten bedömde att ett oförfalskat fordringsbevis är en omständighetsom med sådan styrka talar för att det också finns en försträckning att detbör få en bevisbördeomkastande verkan i förhållande till påståendet omförsträckning. På så sätt uppmuntras förekomsten av skriftligafordringsbevis. Hovrätten uttalade att borgenären bör ges en bevislättnad ide fall gäldenären invänder att namnteckningen är förfalskad, och att detlämpligen kunde ske genom en särskild presumtionsregel. Hovrättenbedömde vidare att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667 tillämpat192RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).194RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).19357en särskild presumtionsregel, och konstaterade att beviskravet förnamnteckningens äkthet i det fallet satts till övervägande sannolikt.195Hovrätten ansåg att borgenären gjort det övervägande sannolikt attgäldenären undertecknat skuldebrevet. Hovrätten bedömde i likhet medtingsrätten att svaranden inte bevisat att försträckning inte skett. 1964.6.4 KommentarHovrätterna har i rättsfallen RH 2013:16 och RH 2015:45 uttalat att enborgenär, i en situation då den påstådda gäldenären invänder att hans ellerhennes namnteckning på ett skuldebrev är förfalskad, har bevisbördan förden omständigheten att namnteckningen är äkta. Borgenären ska göra detövervägande sannolikt att det är gäldenären som skrivit under skuldebrevet.En sådan formulering av bevisbördan ligger i linje med vad som tidigareuttalats av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667.I rättsfallet RH 2003:43, i förhållandet m

n i förhållande till påståendet omförsträckning. På så sätt uppmuntras förekomsten av skriftligafordringsbevis. Hovrätten uttalade att borgenären bör ges en bevislättnad ide fall gäldenären invänder att namnteckningen är förfalskad, och att detlämpligen kunde ske genom en särskild presumtionsregel. Hovrättenbedömde vidare att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667 tillämpat192RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).194RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).19357en särskild presumtionsregel, och konstaterade att beviskravet förnamnteckningens äkthet i det fallet satts till övervägande sannolikt.195Hovrätten ansåg att borgenären gjort det övervägande sannolikt attgäldenären undertecknat skuldebrevet. Hovrätten bedömde i likhet medtingsrätten att svaranden inte bevisat att försträckning inte skett. 1964.6.4 KommentarHovrätterna har i rättsfallen RH 2013:16 och RH 2015:45 uttalat att enborgenär, i en situation då den påstådda gäldenären invänder att hans ellerhennes namnteckning på ett skuldebrev är förfalskad, har bevisbördan förden omständigheten att namnteckningen är äkta. Borgenären ska göra detövervägande sannolikt att det är gäldenären som skrivit under skuldebrevet.En sådan formulering av bevisbördan ligger i linje med vad som tidigareuttalats av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667.I rättsfallet RH 2003:43, i förhållandet mellan två näringsidkare, harhovrätten uttalat att den part som påstår att ett skuldebrev inte ger uttryckför en skuldförbindelse har bevisbördan för påståendets riktighet. Rättsfallethandlar inte om bevisbördans placering vid underskriftsförfalskningeftersom svaranden ostridigt var den som skrivit sin namnteckning på bådaskuldebreven. Rättsfallet belyser däremot vilken påverkan innehavet av ettskuldebrev kan ha för frågan om bevisbördans placering.Et

sfallet RH 2003:43, i förhållandet mellan två näringsidkare, harhovrätten uttalat att den part som påstår att ett skuldebrev inte ger uttryckför en skuldförbindelse har bevisbördan för påståendets riktighet. Rättsfallethandlar inte om bevisbördans placering vid underskriftsförfalskningeftersom svaranden ostridigt var den som skrivit sin namnteckning på bådaskuldebreven. Rättsfallet belyser däremot vilken påverkan innehavet av ettskuldebrev kan ha för frågan om bevisbördans placering.Ett skriftligt fordringsbevis kan vara bärare att vissa rättigheter ochskyldigheter. Om ett skuldebrevs äkthet är en förutsättning för att enrättsföljd ska inträda blir handlingen som sådan ett rättsfaktum. Så är falletom ett löpande skuldebrev har överlåtits och förvärvaren kräver betalning avgäldenären. I förhållandet mellan den ursprunglige borgenären ochgäldenären är skuldebrevet normalt ett bevisfaktum. Frågan om ett åberopat195196RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).58skuldebrev är förfalskat kan därför inte utgöra ett rättsfaktum på vilket detska tillämpas en bevisbörderegel.197 Utgångspunkten är alltså att det inte skatillämpas en bevisbörderegel på frågan om det varit gäldenären eller enannan person som skrivit namnteckningen på skuldebrevet.I 2015 års fall resonerar hovrätten uttryckligen kring skillnaden mellanrättsfakta och bevisfakta och vilken betydelse det har för frågan ombevisbördans placering. Hovrätten uttalar inledningsvis att det är kärandensom har bevisbördan för att han lånat ut pengar till svaranden, och attförsträckningen är det rättsfaktum som ska bevisas. Hovrätten uttalar vidareatt fordringsbeviset, och undertecknandet av detsamma, tjänar som ettbevisfaktum i förhållande till rättsfaktumet försträckning. Hovrätten anslutersig till tolkningen att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667

två näringsidkare, harhovrätten uttalat att den part som påstår att ett skuldebrev inte ger uttryckför en skuldförbindelse har bevisbördan för påståendets riktighet. Rättsfallethandlar inte om bevisbördans placering vid underskriftsförfalskningeftersom svaranden ostridigt var den som skrivit sin namnteckning på bådaskuldebreven. Rättsfallet belyser däremot vilken påverkan innehavet av ettskuldebrev kan ha för frågan om bevisbördans placering.Ett skriftligt fordringsbevis kan vara bärare att vissa rättigheter ochskyldigheter. Om ett skuldebrevs äkthet är en förutsättning för att enrättsföljd ska inträda blir handlingen som sådan ett rättsfaktum. Så är falletom ett löpande skuldebrev har överlåtits och förvärvaren kräver betalning avgäldenären. I förhållandet mellan den ursprunglige borgenären ochgäldenären är skuldebrevet normalt ett bevisfaktum. Frågan om ett åberopat195196RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).58skuldebrev är förfalskat kan därför inte utgöra ett rättsfaktum på vilket detska tillämpas en bevisbörderegel.197 Utgångspunkten är alltså att det inte skatillämpas en bevisbörderegel på frågan om det varit gäldenären eller enannan person som skrivit namnteckningen på skuldebrevet.I 2015 års fall resonerar hovrätten uttryckligen kring skillnaden mellanrättsfakta och bevisfakta och vilken betydelse det har för frågan ombevisbördans placering. Hovrätten uttalar inledningsvis att det är kärandensom har bevisbördan för att han lånat ut pengar till svaranden, och attförsträckningen är det rättsfaktum som ska bevisas. Hovrätten uttalar vidareatt fordringsbeviset, och undertecknandet av detsamma, tjänar som ettbevisfaktum i förhållande till rättsfaktumet försträckning. Hovrätten anslutersig till tolkningen att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667tillämpat en särskild presumtionsregel i

ckligen kring skillnaden mellanrättsfakta och bevisfakta och vilken betydelse det har för frågan ombevisbördans placering. Hovrätten uttalar inledningsvis att det är kärandensom har bevisbördan för att han lånat ut pengar till svaranden, och attförsträckningen är det rättsfaktum som ska bevisas. Hovrätten uttalar vidareatt fordringsbeviset, och undertecknandet av detsamma, tjänar som ettbevisfaktum i förhållande till rättsfaktumet försträckning. Hovrätten anslutersig till tolkningen att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667tillämpat en särskild presumtionsregel i vilken gäldenärens namnteckning,om den görs övervägande sannolik, får presumtionsverkan på så sätt attförsträckning anses föreligga. En sådan tolkning framstår som förenlig medHögsta domstolens uttalanden i rättsfallen NJA 1975 s. 577 och NJA 2019s. 959, samt uttalanden i den juridiska doktrinen. 198Det kan noteras att hovrätterna i rättsfallen RH 2013:16 och RH 2015:45tillämpat en annan bevisbörderegel än den som formulerades i rättsfalletNJA 1992 s. 263. De olika bevisbördereglerna kan ha sin förklaring i blandannat bevissäkringsskäl.199197Nordh (2019). Praktisk process VII s. 88.Se kapitel 4.2 och resonemanget i kapitel 4.5.3.199Se resonemanget i kapitel 4.5.3.198594.7 Namnunderskrift på delgivningskvitto4.7.1 NJA 2008 s. 890I rättsfallet NJA 2008 s. 890, ett mål om klagan över domvilla, prövadesfrågan om bevisbördans placering vid påstående om förfalskning avnamnunderskrift på delgivningskvitto.Kronofogdemyndigheten meddelade utslag i mål ombetalningsföreläggande. Genom utslaget förpliktigades gäldenären att betala8 759 kronor jämte ränta. Gäldenären klagade över domvilla i Hovrätten förNedre Norrland och yrkade att Kronofogdemyndighetens utslag skulleundanröjas. Som grund för klagan förde han fram att utslag hade meddelatsmot honom trots att han inte blivit delgiven myndighetens före

n då en påstådd gäldenär invänder att hanseller hennes namnteckning på ett åberopat kvitto är förfalskad. En borgenärska i den situationen göra det övervägande sannolikt att det är gäldenären,och inte någon annan, som undertecknat kvittot. Borgenären har såledesbevisbördan för kvittots äkthet. En sådan placering av bevisbördanförutsätter som utgångspunkt att frågan om namnteckningens äkthet är etträttsfaktum. Om borgenären formulerat sin talan utifrån en regel omåterbetalning på grund av försträckning utgör namnteckningen inte etträttsfaktum. Frågan om gäldenärens namnteckning utgör i stället ettbevisfaktum i förhållande till den omständigheten att parterna träffat avtalom försträckning. Utgångspunkten är således att frågan omnamnteckningens äkthet inte ska bli föremål för bevisbörda.71I doktrinen har det uttalats att Högsta domstolen i 1976 års fall kan hatillämpat en bevispresumtionsregel. I rättsfallet RH 2015:45 har hovrättenanslutit sig till samma tolkning. Den aktuella bevispresumtionen innebär attfrågan om gäldenärens namnteckning får karaktären av ett processuellträttsfaktum. Vid tillämpningen av presumtionen har borgenären bevisbördanför den omständigheten att det är gäldenären som undertecknat kvittot ellerannat motsvarande fordringsbevis. För att uppfylla bevisbördan skaborgenären göra det övervägande sannolikt att det är gäldenären somundertecknat det aktuella fordringsbeviset.Den bevisbörderegel som formulerats i 1976 års fall har bekräftats, och iviss utsträckning preciserats, i flera senare hovrättsfall. Det går att funderapå om hovrätterna i de rättsfallen ansett att prejudikatet är tillämpligt påandra civilrättsliga situationer än försträckningssituationen, eller om detsnarare rör sig om analogier där hovrätterna med stöd i 1976 års fallkonstruerat bevisbörderegler med liknande karaktär.I rättsfallen RH 1992:72 och

t det aktuella fordringsbeviset.Den bevisbörderegel som formulerats i 1976 års fall har bekräftats, och iviss utsträckning preciserats, i flera senare hovrättsfall. Det går att funderapå om hovrätterna i de rättsfallen ansett att prejudikatet är tillämpligt påandra civilrättsliga situationer än försträckningssituationen, eller om detsnarare rör sig om analogier där hovrätterna med stöd i 1976 års fallkonstruerat bevisbörderegler med liknande karaktär.I rättsfallen RH 1992:72 och RH 1996:73 fick borgenären bevisbördan förpåståendet att en borgensman undertecknat en skriftlig borgensförbindelse.En tolkning av avgörandena är att hovrätterna tillämpat enbevispresumtionsregel i vilken frågan om borgensmannens namnteckningbetraktats som ett processuellt rättsfaktum. Den tolkningen får ansesförenlig med Högsta domstolens uttalanden i rättsfallen NJA 1975 s. 577och NJA 2019 s. 959 och uttalanden i doktrinen.I rättsfallen RH 2013:16 och RH 2015:45 fick borgenären bevisbördan förpåståendet att gäldenären undertecknat ett eller flera skuldebrev. I 2015 årsfall uttalade hovrätten att frågan om gäldenärens undertecknande utgör ettprocessuellt rättsfaktum i en bevispresumtionsregel. En presumtion haralltså knutits till innehavet av ett skuldebrev, vilket framstår som förenligtmed Högsta domstolens uttalanden i rättsfallen NJA 1975 s. 577 och NJA2019 s. 959 och uttalanden i doktrinen.72I rättsfallet RH 2014:27 fick borgenären bevisbördan för påståendet att denutpekade gäldenären undertecknat två skriftliga kontrakt avseendetelefonabonnemang. Hovrätten uttalade att den bevisbörderegel som kommittill uttryck i rättsfallet NJA 1976 s. 667 utgör en huvudregel. En möjligtolkning av avgörandet är att hovrätten betraktat frågan om gäldenärensnamnteckning som ett processuellt rättsfaktum i förhållande till ettpåstående om avtal. Hovrättens slutsatser i rättsfallet kan ifrågasät

effekt på systemetmed elektroniska underskrifter som helhet. En sådan regel hade sannoliktäven ökat incitamentet hos innehavare av BankID eller andra elektroniskasignaturer att låta en annan person, exempelvis en familjemedlem, användasignaturen för att underteckna ett lånekontrakt, för att sedan bestridabetalningsskyldighet genom att göra en invändning om obehöriganvändning. Det hade i sin tur kunnat minska borgenärers vilja att låna utpengar och inverkat negativt på den allmänna omsättningen i samhället. Dethade även i förlängningen motverkat domstolarnas möjlighet att genomdrivahandlingsmönstret att parter ska hålla avtal.I praxis har det tillämpats olika bevisbörderegler, vid invändning omunderskriftsförfalskning respektive obehörig användning av elektroniskunderskrift, beroende på om en lånehandling undertecknats skriftligen ellergenom användning av en elektronisk underskrift. I hovrättsfallen RH1992:72, RH 1996:73, RH 2013:16 och RH 2015:45 har bevisbördan256Den här tolkningen får anses ha stöd i bland annat hovrättspraxis, se hänvisningarna inot 254. I de aktuella domarna sluter hovrätterna bedömningen om obehörig användning avden elektroniska underskriften förekommit direkt till frågan om det finns ettfordringsförhållande mellan parterna.85placerats på borgenären för den omständigheten att gäldenären undertecknaten skriftlig borgensförbindelse respektive ett skuldebrev. I NJA 2017 s.1105 har bevisbördan placerats på gäldenären för ett påstående om obehöriganvändning. Gemensamt för rättsfallen är att de avser fordringsbevis vidlångivning/kreditgivning. En fråga är varför olika bevisbördereglertillämpats.Bevissäkringsargument kan läggas till grund för de skildabevisbördereglerna. Gemensamt för de tidigare nämna hovrättsavgörandenaär att de avser lån där skriftliga handlingar (borgensförbindelser ochskuldebrev) utgjort fordringsbevis. I de fallen tor

168.FörarbetenDs 1998:14 Digitala signaturer en teknisk och juridisk översikt.Prop. 1999/2000:117 Lag om kvalificerade elektroniska signaturer, m.m.Prop. 2015/16:72 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning omelektronisk identifiering.94Elektroniska källorBankID, Statistik BankID användning och innehav,https://www.bankid.com/assets/bankid/stats/2021/statistik-2021-12.pdf(besökt 2022-05-17).Polismyndigheten, Handstilsundersökningar vanliga frågor och svar,https://polisen.se/tjanster-tillstand/bestall-forensiskundersokning/handstilsundersokningar-vanliga-fragor-och-svar/ (besökt2022-05-18).95RättsfallsförteckningHögsta domstolenNJA 1975 s. 577NJA 1976 s. 667NJA 1992 s. 263NJA 1992 s. 375NJA 1996 s. 52NJA 2008 s. 890NJA 2009 s. 244NJA 2016 s. 791NJA 2017 s. 769NJA 2017 s. 1105NJA 2019 s. 959NJA 2021 s. 983NJA 2021 s. 1017Rättsfall från hovrätternaRH 1992:72RH 1996:73RH 2003:43RH 2009:49RH 2013:16RH 2014:27RH 2015:45Svea hovrättSvea hovrätts dom den 16 november 2011 i mål nr T 6836-10Svea hovrätts dom den 2 januari 2012 i mål nr T 6564-11Svea hovrätts dom den 20 april 2022 i mål nr T 3630-21Svea hovrätts dom den 11 april 2022 i mål nr T 9135-21Svea hovrätts dom den 23 oktober 2020 i mål nr T 561-20.96

5CIVILRÃTTSLIGA UTGÃNGSPUNKTER172.1Inledning172.2Avtalsbildning vid försträckning182.3Elektroniska underskrifter rättsverkan och bevisverkan202.4Rättsverkan av underskriftsförfalskning och obehörig användning 212.5SammanfattningPROCESSRÃTTSLIGA UTGÃNGSPUNKTER23253.1Inledning3.2Den processrättsliga karaktären av borgenärens faktapÃ¥stÃ¥enden 253.3Den processrättsliga karaktären av gäldenärens sakinvändningar 293.4UtgÃ¥ngspunker för bevisbördans placering313.5Bevislättnader353.5.1Bevispresumtion25353.5.23.64Sänkt beviskrav37Sammanfattning38BEVISBÃRDANS PLACERING VID INVÃNDNING OMUNDERSKRIFTSFÃRFALSKNING4.1Inledning4.2Allmänna utgÃ¥ngspunkter för fordringsbevisets presumtionsverkan404.3Namnunderskrift pÃ¥ kvitto4.4Namnunderskrift pÃ¥ inköpsnotor45NJA 2008 s. 890KommentarNamnunderskrift pÃ¥ ansökan om ägarbyte4.8.14.8.24.9RH 2003:43RH 2013:16RH 2015:45KommentarNamnunderskrift pÃ¥ delgivningskvitto4.7.14.7.24.8RH 1992:72RH 1996:73KommentarNamnunderskrift pÃ¥ skuldebrev4.6.14.6.24.6.34.6.44.7NJA 1992 s. 263KommentarNamnunderskrift pÃ¥ borgensförbindelse4.5.14.5.24.5.34.64141434.4.14.4.24.540J och kvittot NJA 1976 s. 667Kommentar4.3.14.3.2NJA 2009 s. 244KommentarNamnunderskrift pÃ¥ äktenskapsförord4.9.14.9.2RH 2009:49Kommentar4.10 Namnunderskrift pÃ¥ skriftliga kontrakt5404547494951515454555658606061626264656566674.10.1 RH 2014:274.10.2 Kommentar67694.11 Sammanfattning71BEVISBÃRDANS PLACERING VID INVÃNDNING OM OBEHÃRIGANVÃNDNING AV ELEKTRONISK UNDERSKRIFT755.1Inledning7565.2Parternas yrkanden och grunder755.3Tingsrättens bedömning775.4Hovrättens bedömning775.5Högsta domstolens bedömning805.6Kommentar82SAMMANFATTANDE SLUTSATSER88KÃLL- OCH LITTERATURFÃRTECKNING92RÃTTSF

brevet ochutdrag från företagets kunddatabas. 188Tingsrätten biföll käromålet. Tingsrätten bedömde att svaranden hadebevisbördan för påståendet att låneansökan var förfalskad, men attbeviskravet skulle ställas relativt lågt. Tingsrätten anförde att svarandenspåstående om förfalskning inte fått stöd av annan utredning att hon kundeanses ha fullgjort ens ett lågt ställt beviskrav. Det ansågs därmed visat attdet var svaranden som undertecknat låneansökan och att hon därför varbunden av densamma.189Hovrätten fastställde tingsrättens domslut. Hovrätten uttalade atthuvudregeln vid invändning om underskriftsförfalskning är att det åliggerborgenären att visa att handlingen är äkta och att denne ska göra sittpåstående övervägande sannolikt. Hovrätten bedömde att käranden hadeuppfyllt beviskravet. I den bedömningen fäste hovrätten framför allt vikt viddet som klarlagts angående svarandens kontakter med käranden. 1904.6.3 RH 2015:45I rättsfallet RH 2015:45 prövades frågan om bevisbördans placering i ettfordringsmål i vilket gäldenären invände att namnteckningen på ett åberopatskuldebrev191 var förfalskad.Käranden yrkade att tingsrätten skulle förpliktiga svaranden att till honombetala visst kapitalbelopp jämte ränta. Som grund för talan åberopadekäranden att svaranden lånat pengar av honom vid två tillfällen, att pengarnaöverlämnats till svaranden i kontanter och att svaranden undertecknat ettskuldebrev avseende de båda lånen. Svaranden bestred käromålet. Somgrund för bestridandet anförde svaranden att han inte lånat några pengar av188RH 2013:16 (referatet av tingsrättens dom).RH 2013:16 (referatet av tingsrättens dom).190RH 2013:16 (referatet av hovrättens dom).191Det framgår inte av rättsfallet vilket typ av skuldebrev det rörde sig om.18956käranden och att hans namnteckning på det åberopade skuldebrevet varförfalskad.192Tingsrätten biföll

¶retagets kunddatabas. 188Tingsrätten biföll käromÃ¥let. Tingsrätten bedömde att svaranden hadebevisbördan för pÃ¥stÃ¥endet att lÃ¥neansökan var förfalskad, men attbeviskravet skulle ställas relativt lÃ¥gt. Tingsrätten anförde att svarandenspÃ¥stÃ¥ende om förfalskning inte fÃ¥tt stöd av annan utredning att hon kundeanses ha fullgjort ens ett lÃ¥gt ställt beviskrav. Det ansÃ¥gs därmed visat attdet var svaranden som undertecknat lÃ¥neansökan och att hon därför varbunden av densamma.189Hovrätten fastställde tingsrättens domslut. Hovrätten uttalade atthuvudregeln vid invändning om underskriftsförfalskning är att det Ã¥liggerborgenären att visa att handlingen är äkta och att denne ska göra sittpÃ¥stÃ¥ende övervägande sannolikt. Hovrätten bedömde att käranden hadeuppfyllt beviskravet. I den bedömningen fäste hovrätten framför allt vikt viddet som klarlagts angÃ¥ende svarandens kontakter med käranden. 1904.6.3 RH 2015:45I rättsfallet RH 2015:45 prövades frÃ¥gan om bevisbördans placering i ettfordringsmÃ¥l i vilket gäldenären invände att namnteckningen pÃ¥ ett Ã¥beropatskuldebrev191 var förfalskad.Käranden yrkade att tingsrätten skulle förpliktiga svaranden att till honombetala visst kapitalbelopp jämte ränta. Som grund för talan Ã¥beropadekäranden att svaranden lÃ¥nat pengar av honom vid tvÃ¥ tillfällen, att pengarnaöverlämnats till svaranden i kontanter och att svaranden undertecknat ettskuldebrev avseende de bÃ¥da lÃ¥nen. Svaranden bestred käromÃ¥let. Somgrund för bestridandet anförde svaranden att han inte lÃ¥nat nÃ¥gra pengar av188RH 2013:16 (referatet av tingsrättens dom).RH 2013:16 (referatet av tingsrättens dom).190RH 2013:16 (referatet av hovrättens dom).191Det framgÃ¥r inte av rättsfallet vilket typ av skuldebrev det rörde sig om.18956käranden och att hans namnteckning pÃ¥ det Ã¥beropade skuldebrevet varförfalskad.192Tingsrätten biföll käromÃ¥let. Tingsrätten

Hovrätten uttalade därefter att fordringsbeviset, och frÃ¥gan omgäldenären hade undertecknat det, i processrättslig mening inte är nÃ¥gonomständighet som är av omedelbar betydelse för utgÃ¥ngen i mÃ¥let.Hovrätten konstaterade därför att fordringsbeviset, och undertecknandet avdet, tjänade som bevisfaktum i förhÃ¥llande till pÃ¥stÃ¥endet omförsträckning.194Hovrätten bedömde att ett oförfalskat fordringsbevis är en omständighetsom med sÃ¥dan styrka talar för att det ocksÃ¥ finns en försträckning att detbör fÃ¥ en bevisbördeomkastande verkan i förhÃ¥llande till pÃ¥stÃ¥endet omförsträckning. PÃ¥ sÃ¥ sätt uppmuntras förekomsten av skriftligafordringsbevis. Hovrätten uttalade att borgenären bör ges en bevislättnad ide fall gäldenären invänder att namnteckningen är förfalskad, och att detlämpligen kunde ske genom en särskild presumtionsregel. Hovrättenbedömde vidare att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667 tillämpat192RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).194RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).19357en särskild presumtionsregel, och konstaterade att beviskravet förnamnteckningens äkthet i det fallet satts till övervägande sannolikt.195Hovrätten ansÃ¥g att borgenären gjort det övervägande sannolikt attgäldenären undertecknat skuldebrevet. Hovrätten bedömde i likhet medtingsrätten att svaranden inte bevisat att försträckning inte skett. 1964.6.4 KommentarHovrätterna har i rättsfallen RH 2013:16 och RH 2015:45 uttalat att enborgenär, i en situation dÃ¥ den pÃ¥stÃ¥dda gäldenären invänder att hans ellerhennes namnteckning pÃ¥ ett skuldebrev är förfalskad, har bevisbördan förden omständigheten att namnteckningen är äkta. Borgenären ska göra detövervägande sannolikt att det är gäldenären som skrivit under skuldebrevet.En sÃ¥dan formulering av bevisbördan ligger i linje med vad som tidigareuttalats av HÃ

viset, och frågan omgäldenären hade undertecknat det, i processrättslig mening inte är någonomständighet som är av omedelbar betydelse för utgången i målet.Hovrätten konstaterade därför att fordringsbeviset, och undertecknandet avdet, tjänade som bevisfaktum i förhållande till påståendet omförsträckning.194Hovrätten bedömde att ett oförfalskat fordringsbevis är en omständighetsom med sådan styrka talar för att det också finns en försträckning att detbör få en bevisbördeomkastande verkan i förhållande till påståendet omförsträckning. På så sätt uppmuntras förekomsten av skriftligafordringsbevis. Hovrätten uttalade att borgenären bör ges en bevislättnad ide fall gäldenären invänder att namnteckningen är förfalskad, och att detlämpligen kunde ske genom en särskild presumtionsregel. Hovrättenbedömde vidare att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667 tillämpat192RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).194RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).19357en särskild presumtionsregel, och konstaterade att beviskravet förnamnteckningens äkthet i det fallet satts till övervägande sannolikt.195Hovrätten ansåg att borgenären gjort det övervägande sannolikt attgäldenären undertecknat skuldebrevet. Hovrätten bedömde i likhet medtingsrätten att svaranden inte bevisat att försträckning inte skett. 1964.6.4 KommentarHovrätterna har i rättsfallen RH 2013:16 och RH 2015:45 uttalat att enborgenär, i en situation då den påstådda gäldenären invänder att hans ellerhennes namnteckning på ett skuldebrev är förfalskad, har bevisbördan förden omständigheten att namnteckningen är äkta. Borgenären ska göra detövervägande sannolikt att det är gäldenären som skrivit under skuldebrevet.En sådan formulering av bevisbördan ligger i linje med vad som tidigareuttalats av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 66

nat det, i processrättslig mening inte är någonomständighet som är av omedelbar betydelse för utgången i målet.Hovrätten konstaterade därför att fordringsbeviset, och undertecknandet avdet, tjänade som bevisfaktum i förhållande till påståendet omförsträckning.194Hovrätten bedömde att ett oförfalskat fordringsbevis är en omständighetsom med sådan styrka talar för att det också finns en försträckning att detbör få en bevisbördeomkastande verkan i förhållande till påståendet omförsträckning. På så sätt uppmuntras förekomsten av skriftligafordringsbevis. Hovrätten uttalade att borgenären bör ges en bevislättnad ide fall gäldenären invänder att namnteckningen är förfalskad, och att detlämpligen kunde ske genom en särskild presumtionsregel. Hovrättenbedömde vidare att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667 tillämpat192RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).194RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).19357en särskild presumtionsregel, och konstaterade att beviskravet förnamnteckningens äkthet i det fallet satts till övervägande sannolikt.195Hovrätten ansåg att borgenären gjort det övervägande sannolikt attgäldenären undertecknat skuldebrevet. Hovrätten bedömde i likhet medtingsrätten att svaranden inte bevisat att försträckning inte skett. 1964.6.4 KommentarHovrätterna har i rättsfallen RH 2013:16 och RH 2015:45 uttalat att enborgenär, i en situation då den påstådda gäldenären invänder att hans ellerhennes namnteckning på ett skuldebrev är förfalskad, har bevisbördan förden omständigheten att namnteckningen är äkta. Borgenären ska göra detövervägande sannolikt att det är gäldenären som skrivit under skuldebrevet.En sådan formulering av bevisbördan ligger i linje med vad som tidigareuttalats av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667.I rättsfallet RH 2003:43, i förhållandet m

n i förhållande till påståendet omförsträckning. På så sätt uppmuntras förekomsten av skriftligafordringsbevis. Hovrätten uttalade att borgenären bör ges en bevislättnad ide fall gäldenären invänder att namnteckningen är förfalskad, och att detlämpligen kunde ske genom en särskild presumtionsregel. Hovrättenbedömde vidare att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667 tillämpat192RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).RH 2015:45 (referatet av tingsrättens dom).194RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).19357en särskild presumtionsregel, och konstaterade att beviskravet förnamnteckningens äkthet i det fallet satts till övervägande sannolikt.195Hovrätten ansåg att borgenären gjort det övervägande sannolikt attgäldenären undertecknat skuldebrevet. Hovrätten bedömde i likhet medtingsrätten att svaranden inte bevisat att försträckning inte skett. 1964.6.4 KommentarHovrätterna har i rättsfallen RH 2013:16 och RH 2015:45 uttalat att enborgenär, i en situation då den påstådda gäldenären invänder att hans ellerhennes namnteckning på ett skuldebrev är förfalskad, har bevisbördan förden omständigheten att namnteckningen är äkta. Borgenären ska göra detövervägande sannolikt att det är gäldenären som skrivit under skuldebrevet.En sådan formulering av bevisbördan ligger i linje med vad som tidigareuttalats av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667.I rättsfallet RH 2003:43, i förhållandet mellan två näringsidkare, harhovrätten uttalat att den part som påstår att ett skuldebrev inte ger uttryckför en skuldförbindelse har bevisbördan för påståendets riktighet. Rättsfallethandlar inte om bevisbördans placering vid underskriftsförfalskningeftersom svaranden ostridigt var den som skrivit sin namnteckning på bådaskuldebreven. Rättsfallet belyser däremot vilken påverkan innehavet av ettskuldebrev kan ha för frågan om bevisbördans placering.Et

sfallet RH 2003:43, i förhållandet mellan två näringsidkare, harhovrätten uttalat att den part som påstår att ett skuldebrev inte ger uttryckför en skuldförbindelse har bevisbördan för påståendets riktighet. Rättsfallethandlar inte om bevisbördans placering vid underskriftsförfalskningeftersom svaranden ostridigt var den som skrivit sin namnteckning på bådaskuldebreven. Rättsfallet belyser däremot vilken påverkan innehavet av ettskuldebrev kan ha för frågan om bevisbördans placering.Ett skriftligt fordringsbevis kan vara bärare att vissa rättigheter ochskyldigheter. Om ett skuldebrevs äkthet är en förutsättning för att enrättsföljd ska inträda blir handlingen som sådan ett rättsfaktum. Så är falletom ett löpande skuldebrev har överlåtits och förvärvaren kräver betalning avgäldenären. I förhållandet mellan den ursprunglige borgenären ochgäldenären är skuldebrevet normalt ett bevisfaktum. Frågan om ett åberopat195196RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).58skuldebrev är förfalskat kan därför inte utgöra ett rättsfaktum på vilket detska tillämpas en bevisbörderegel.197 Utgångspunkten är alltså att det inte skatillämpas en bevisbörderegel på frågan om det varit gäldenären eller enannan person som skrivit namnteckningen på skuldebrevet.I 2015 års fall resonerar hovrätten uttryckligen kring skillnaden mellanrättsfakta och bevisfakta och vilken betydelse det har för frågan ombevisbördans placering. Hovrätten uttalar inledningsvis att det är kärandensom har bevisbördan för att han lånat ut pengar till svaranden, och attförsträckningen är det rättsfaktum som ska bevisas. Hovrätten uttalar vidareatt fordringsbeviset, och undertecknandet av detsamma, tjänar som ettbevisfaktum i förhållande till rättsfaktumet försträckning. Hovrätten anslutersig till tolkningen att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667

två näringsidkare, harhovrätten uttalat att den part som påstår att ett skuldebrev inte ger uttryckför en skuldförbindelse har bevisbördan för påståendets riktighet. Rättsfallethandlar inte om bevisbördans placering vid underskriftsförfalskningeftersom svaranden ostridigt var den som skrivit sin namnteckning på bådaskuldebreven. Rättsfallet belyser däremot vilken påverkan innehavet av ettskuldebrev kan ha för frågan om bevisbördans placering.Ett skriftligt fordringsbevis kan vara bärare att vissa rättigheter ochskyldigheter. Om ett skuldebrevs äkthet är en förutsättning för att enrättsföljd ska inträda blir handlingen som sådan ett rättsfaktum. Så är falletom ett löpande skuldebrev har överlåtits och förvärvaren kräver betalning avgäldenären. I förhållandet mellan den ursprunglige borgenären ochgäldenären är skuldebrevet normalt ett bevisfaktum. Frågan om ett åberopat195196RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).RH 2015:45 (referatet av hovrättens dom).58skuldebrev är förfalskat kan därför inte utgöra ett rättsfaktum på vilket detska tillämpas en bevisbörderegel.197 Utgångspunkten är alltså att det inte skatillämpas en bevisbörderegel på frågan om det varit gäldenären eller enannan person som skrivit namnteckningen på skuldebrevet.I 2015 års fall resonerar hovrätten uttryckligen kring skillnaden mellanrättsfakta och bevisfakta och vilken betydelse det har för frågan ombevisbördans placering. Hovrätten uttalar inledningsvis att det är kärandensom har bevisbördan för att han lånat ut pengar till svaranden, och attförsträckningen är det rättsfaktum som ska bevisas. Hovrätten uttalar vidareatt fordringsbeviset, och undertecknandet av detsamma, tjänar som ettbevisfaktum i förhållande till rättsfaktumet försträckning. Hovrätten anslutersig till tolkningen att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667tillämpat en särskild presumtionsregel i

ckligen kring skillnaden mellanrättsfakta och bevisfakta och vilken betydelse det har för frågan ombevisbördans placering. Hovrätten uttalar inledningsvis att det är kärandensom har bevisbördan för att han lånat ut pengar till svaranden, och attförsträckningen är det rättsfaktum som ska bevisas. Hovrätten uttalar vidareatt fordringsbeviset, och undertecknandet av detsamma, tjänar som ettbevisfaktum i förhållande till rättsfaktumet försträckning. Hovrätten anslutersig till tolkningen att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1976 s. 667tillämpat en särskild presumtionsregel i vilken gäldenärens namnteckning,om den görs övervägande sannolik, får presumtionsverkan på så sätt attförsträckning anses föreligga. En sådan tolkning framstår som förenlig medHögsta domstolens uttalanden i rättsfallen NJA 1975 s. 577 och NJA 2019s. 959, samt uttalanden i den juridiska doktrinen. 198Det kan noteras att hovrätterna i rättsfallen RH 2013:16 och RH 2015:45tillämpat en annan bevisbörderegel än den som formulerades i rättsfalletNJA 1992 s. 263. De olika bevisbördereglerna kan ha sin förklaring i blandannat bevissäkringsskäl.199197Nordh (2019). Praktisk process VII s. 88.Se kapitel 4.2 och resonemanget i kapitel 4.5.3.199Se resonemanget i kapitel 4.5.3.198594.7 Namnunderskrift på delgivningskvitto4.7.1 NJA 2008 s. 890I rättsfallet NJA 2008 s. 890, ett mål om klagan över domvilla, prövadesfrågan om bevisbördans placering vid påstående om förfalskning avnamnunderskrift på delgivningskvitto.Kronofogdemyndigheten meddelade utslag i mål ombetalningsföreläggande. Genom utslaget förpliktigades gäldenären att betala8 759 kronor jämte ränta. Gäldenären klagade över domvilla i Hovrätten förNedre Norrland och yrkade att Kronofogdemyndighetens utslag skulleundanröjas. Som grund för klagan förde han fram att utslag hade meddelatsmot honom trots att han inte blivit delgiven myndighetens före

n då en påstådd gäldenär invänder att hanseller hennes namnteckning på ett åberopat kvitto är förfalskad. En borgenärska i den situationen göra det övervägande sannolikt att det är gäldenären,och inte någon annan, som undertecknat kvittot. Borgenären har såledesbevisbördan för kvittots äkthet. En sådan placering av bevisbördanförutsätter som utgångspunkt att frågan om namnteckningens äkthet är etträttsfaktum. Om borgenären formulerat sin talan utifrån en regel omåterbetalning på grund av försträckning utgör namnteckningen inte etträttsfaktum. Frågan om gäldenärens namnteckning utgör i stället ettbevisfaktum i förhållande till den omständigheten att parterna träffat avtalom försträckning. Utgångspunkten är således att frågan omnamnteckningens äkthet inte ska bli föremål för bevisbörda.71I doktrinen har det uttalats att Högsta domstolen i 1976 års fall kan hatillämpat en bevispresumtionsregel. I rättsfallet RH 2015:45 har hovrättenanslutit sig till samma tolkning. Den aktuella bevispresumtionen innebär attfrågan om gäldenärens namnteckning får karaktären av ett processuellträttsfaktum. Vid tillämpningen av presumtionen har borgenären bevisbördanför den omständigheten att det är gäldenären som undertecknat kvittot ellerannat motsvarande fordringsbevis. För att uppfylla bevisbördan skaborgenären göra det övervägande sannolikt att det är gäldenären somundertecknat det aktuella fordringsbeviset.Den bevisbörderegel som formulerats i 1976 års fall har bekräftats, och iviss utsträckning preciserats, i flera senare hovrättsfall. Det går att funderapå om hovrätterna i de rättsfallen ansett att prejudikatet är tillämpligt påandra civilrättsliga situationer än försträckningssituationen, eller om detsnarare rör sig om analogier där hovrätterna med stöd i 1976 års fallkonstruerat bevisbörderegler med liknande karaktär.I rättsfallen RH 1992:72 och

t det aktuella fordringsbeviset.Den bevisbörderegel som formulerats i 1976 års fall har bekräftats, och iviss utsträckning preciserats, i flera senare hovrättsfall. Det går att funderapå om hovrätterna i de rättsfallen ansett att prejudikatet är tillämpligt påandra civilrättsliga situationer än försträckningssituationen, eller om detsnarare rör sig om analogier där hovrätterna med stöd i 1976 års fallkonstruerat bevisbörderegler med liknande karaktär.I rättsfallen RH 1992:72 och RH 1996:73 fick borgenären bevisbördan förpåståendet att en borgensman undertecknat en skriftlig borgensförbindelse.En tolkning av avgörandena är att hovrätterna tillämpat enbevispresumtionsregel i vilken frågan om borgensmannens namnteckningbetraktats som ett processuellt rättsfaktum. Den tolkningen får ansesförenlig med Högsta domstolens uttalanden i rättsfallen NJA 1975 s. 577och NJA 2019 s. 959 och uttalanden i doktrinen.I rättsfallen RH 2013:16 och RH 2015:45 fick borgenären bevisbördan förpåståendet att gäldenären undertecknat ett eller flera skuldebrev. I 2015 årsfall uttalade hovrätten att frågan om gäldenärens undertecknande utgör ettprocessuellt rättsfaktum i en bevispresumtionsregel. En presumtion haralltså knutits till innehavet av ett skuldebrev, vilket framstår som förenligtmed Högsta domstolens uttalanden i rättsfallen NJA 1975 s. 577 och NJA2019 s. 959 och uttalanden i doktrinen.72I rättsfallet RH 2014:27 fick borgenären bevisbördan för påståendet att denutpekade gäldenären undertecknat två skriftliga kontrakt avseendetelefonabonnemang. Hovrätten uttalade att den bevisbörderegel som kommittill uttryck i rättsfallet NJA 1976 s. 667 utgör en huvudregel. En möjligtolkning av avgörandet är att hovrätten betraktat frågan om gäldenärensnamnteckning som ett processuellt rättsfaktum i förhållande till ettpåstående om avtal. Hovrättens slutsatser i rättsfallet kan ifrågasät

effekt på systemetmed elektroniska underskrifter som helhet. En sådan regel hade sannoliktäven ökat incitamentet hos innehavare av BankID eller andra elektroniskasignaturer att låta en annan person, exempelvis en familjemedlem, användasignaturen för att underteckna ett lånekontrakt, för att sedan bestridabetalningsskyldighet genom att göra en invändning om obehöriganvändning. Det hade i sin tur kunnat minska borgenärers vilja att låna utpengar och inverkat negativt på den allmänna omsättningen i samhället. Dethade även i förlängningen motverkat domstolarnas möjlighet att genomdrivahandlingsmönstret att parter ska hålla avtal.I praxis har det tillämpats olika bevisbörderegler, vid invändning omunderskriftsförfalskning respektive obehörig användning av elektroniskunderskrift, beroende på om en lånehandling undertecknats skriftligen ellergenom användning av en elektronisk underskrift. I hovrättsfallen RH1992:72, RH 1996:73, RH 2013:16 och RH 2015:45 har bevisbördan256Den här tolkningen får anses ha stöd i bland annat hovrättspraxis, se hänvisningarna inot 254. I de aktuella domarna sluter hovrätterna bedömningen om obehörig användning avden elektroniska underskriften förekommit direkt till frågan om det finns ettfordringsförhållande mellan parterna.85placerats på borgenären för den omständigheten att gäldenären undertecknaten skriftlig borgensförbindelse respektive ett skuldebrev. I NJA 2017 s.1105 har bevisbördan placerats på gäldenären för ett påstående om obehöriganvändning. Gemensamt för rättsfallen är att de avser fordringsbevis vidlångivning/kreditgivning. En fråga är varför olika bevisbördereglertillämpats.Bevissäkringsargument kan läggas till grund för de skildabevisbördereglerna. Gemensamt för de tidigare nämna hovrättsavgörandenaär att de avser lån där skriftliga handlingar (borgensförbindelser ochskuldebrev) utgjort fordringsbevis. I de fallen tor

168.FörarbetenDs 1998:14 Digitala signaturer en teknisk och juridisk översikt.Prop. 1999/2000:117 Lag om kvalificerade elektroniska signaturer, m.m.Prop. 2015/16:72 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning omelektronisk identifiering.94Elektroniska källorBankID, Statistik BankID användning och innehav,https://www.bankid.com/assets/bankid/stats/2021/statistik-2021-12.pdf(besökt 2022-05-17).Polismyndigheten, Handstilsundersökningar vanliga frågor och svar,https://polisen.se/tjanster-tillstand/bestall-forensiskundersokning/handstilsundersokningar-vanliga-fragor-och-svar/ (besökt2022-05-18).95RättsfallsförteckningHögsta domstolenNJA 1975 s. 577NJA 1976 s. 667NJA 1992 s. 263NJA 1992 s. 375NJA 1996 s. 52NJA 2008 s. 890NJA 2009 s. 244NJA 2016 s. 791NJA 2017 s. 769NJA 2017 s. 1105NJA 2019 s. 959NJA 2021 s. 983NJA 2021 s. 1017Rättsfall från hovrätternaRH 1992:72RH 1996:73RH 2003:43RH 2009:49RH 2013:16RH 2014:27RH 2015:45Svea hovrättSvea hovrätts dom den 16 november 2011 i mål nr T 6836-10Svea hovrätts dom den 2 januari 2012 i mål nr T 6564-11Svea hovrätts dom den 20 april 2022 i mål nr T 3630-21Svea hovrätts dom den 11 april 2022 i mål nr T 9135-21Svea hovrätts dom den 23 oktober 2020 i mål nr T 561-20.96